Hemkänsla

har i flera veckor funderat över vad som är "hemma" hemma i linköping eller hemma i varberg eller båda? Har nu svaret hur. detta är ett föredrag som jag höll i våras om just hemkänsla! hur kunde jag vara så dum som inte tänkte på det tidigare. obs jag utgår ifrån att jag är i Linköping när jag skrev detta.

Alla ni som sitter i det här i klass rummet har en gemsam sak. Alla har ett speciellt ställe som man känner sig hemma på. Det behöver inte alltid vara ens bostad.
Mitt första liv är en text som inspirerade mig, hur personen i texten kan tycka om ett speciellt ställe otroligt mycket och att känna en viss tillhörighet till det.
Med andra ord känna sig hemma.
Det fick mig att börja fundera har jag någonsin känt en sådan tillhörighet till ett speciellt ställe eller en plats där jag är trygg och ser verkligheten som det beskrivs i texten.

Hur en plats där det finns en viss trygghet löser alla problem.
En plats där man inte behöver tänka.
Som bara har positiva minnen.
Platsen som överlever allt och där ingenting kan hända.
Finns det en plats sådan som jag har besökt i hela mitt liv och tänker fortsätta göra.
Det tog inte så lång tid för mig att komma fram till svaret.
Ungefär 7 mil, 3 kilometer och en grusväg härifrån ligger en gammal gård. Mitt inne i skogen, med två kilometer till närmaste granne och inte många vet att den finns.

När man kör på grusvägen innan man kommer fram är det första man ser den stora röda väggen till vedboden som dyker upp mellan träden. Sedan svänger man förbi boden och kör igenom gärdsgårdens vita grindar, förbi den stora ladugården och upp emot huset.
Det är då känslan av lugn går igenom mitt huvud.

För vilka sorger eller problem som jag har haft under åren så har jag bearbetat många av dem här.
Gården har varit i min släkts ägo sedan 1800 talet. I ladugården kan man fortfarande känna lukten av ko och gris, trots att det inte har funnits några djur där sedan 1965.
Det året vart även gården sommar bostad. Varje sommar är vi många släktingar som träffas och umgås här. Sen träffas man nästan ingenting resten av året. Det är konstigt hur en plats kan föra en samman.
Människor har kommit och gått genom åren, men det finns ändå spår efter dem. En del av dem har ristat in namn och liknande som man hittar lite då och då på olika ställen.

Tänk om väggarna i huset kunde tala. Vilka historier man skulle få höra.
Många minnen har jag själv härifrån tillexempel den sommaren när jag såg en orm för första gången och sprang uppför grusgången på bilden. Den ormen har nog inte stannat än för ett sådant liv som jag förde.
Minnen finns också ifrån alla tävlingar i kubb som vi har haft varje sommar i släkten. Det slutade med att vi fick anlägga den officiella spelplanen som invigdes sommaren 2004.

En annan speciell känsla är när man en dag kommer ut och man kan höra grannen fyra kilometer bort som står och övar inför sin nästa trumpet konsert.
Det är varje år lika tråkigt sista helgen då man ser vedboden som försvinner allt längre bort bland träden, då bilen åker tillbaka till stan. När man vet att det är ungefär 8 månader kvar tills man kommer nästa gång.

Varför gården är som den är vet jag inte exakt, men en liten teori är att eftersom den ligger så avsides så lever den ju i sin egna lilla värld. Med sina egna minnen och alla händelser som inträffat genom åren. Det är en unik plats helt enkelt.

Det mesta om människorna som har bott här har vi fått fram information om, men vart gårdens namn Lommarryd kommer ifrån är det ingen som vet. Det mysteriet lever vidare med Gården, men för mig symboliserar namnet Lommarryd gemenskap.
Eftersom jag älskar Lommarryd så otroligt mycket så är det här min hemma känsla finns och det finns alltid när jag behöver det. Det ser likadant ut och samma gamla känsla kommer smygande när jag ser vedboden i mellan träden.

Det kallar jag för hemkänsla.